Kafkapaviljongen är en kontrafaktisk idéroman, en fri fantasi, som liksom den kritikerrosade Jag var en arier (2009) skildrar ett Sverige efter att Tyskland vunnit andra världskriget. I centrum står författaren och motståndsmannen Sigge Eriksson, som vi följer, dels på fyrtiotalet efter krigsslut och nazistiskt maktövertagande, dels på sjuttiotalet då Sigge, nu upphöjd intellektuell, ingår i en nazistyrd kulturelit dit han motvilligt intvingats. Tony Samuelsson borrar här ännu djupare och ställer obekväma frågor om fascismens människoförakt och litteraturen som både ljusspridare och blind verklighetsflykt. Det handlar om ondska och förtryck, om underjordiska motståndsströmningar, om terrordåd. Om förnekelse och människors underliggande försvars- och överlevnadsmekanismer. Men framför allt: en tro – från såväl maktens som från motståndets håll – på kulturen, och litteraturen specifikt, som den starkaste av påverkande krafter.